Ännu talar träden.
Häromledes råkade jag snubbla över en bok med den inte så intressanta titeln "Ännu talar träden" av en för mig okänd författare nämligen Calixthe Bayalas.
Vad jag föll för var det mycket intressanta omslaget av ett foto på tre afrikanska kvinnor.
Fotot ser ut att komma från glasnegativens tid och dessa tre kvinnor fångar ens intresse på ett fantasieggande och fängslande sätt.
Kvinnan i mittlen är i fokus, kanske är det "Eden" som huvudinnehållshavaren kallas? Hon blickar bestämt och vaket in i kameran. Håret bär hon i många korta flätor som står rakt ut från hjässan och med scarifications i ett snöre som börjar under bröstet och går ner över mage och navel vidare ner till skötet.
Kvinnan till höger har samma mönster och ser lite äldre och erfarnare ut. De har något runt halsarna kanske en cape av något slag.
Kvinnan till vänster har bara tre flätor som sticker ut från hennes huvud som klubbor vars enkelhet går igen i hennes lite efterblivna ansiktsuttryck. Hon är gravid och saknar både cape och scarifications kanske är hon från en annan stam?
Alla tre bär höftskynke och man får en läskig känsla av koncentrationsläger (Tyskarna övade ju sig i Afrika innan de gick på judarna i andra världskriget) och sådana hemska foton på samerna som rasinstitutet tog.
Alltså man får lite onda aningar men man blir nyfiken ändå. Som tur är blev jag glatt överraskad såfort jag kommit in i historien.
Jo ni förstår, det är så sällan man råkar ut för ett mästerverk att man först inte fattar det och detta är ett mästerverk!
Inte bara det att historien är universell och roande och inte heller att den är vinklad på ett okonslat sätt som saknar all självömkan.
Nej därför att denna kvinna äger hantverkskonsten att kunna skriva. Hon har ordets makt och hon leker med orden som en cirkusjonglör leker med sina eldfacklor. Och liksom jonglörens facklor ringlar som lekfulla ormar i mörkret leker hennes språk iväg en till ett okänt Afrika i en oviss tid.
Och då du läst det sista ordet på den sista sidan är du en annan än den som läste det första ordet, på den första sidan "När".
En liten varning, om du håller boken i din hand och ska till att läsa den måste du tänka efter om det är en annan bok du längtat efter att läsa.
Om det är så, läs den boken först!
Eftersom det är så tragiskt ställt att om man en gång sett ljuset kan man inte nöja dig med annat och det kan ta långtid att glömma.
Vad jag föll för var det mycket intressanta omslaget av ett foto på tre afrikanska kvinnor.
Fotot ser ut att komma från glasnegativens tid och dessa tre kvinnor fångar ens intresse på ett fantasieggande och fängslande sätt.
Kvinnan i mittlen är i fokus, kanske är det "Eden" som huvudinnehållshavaren kallas? Hon blickar bestämt och vaket in i kameran. Håret bär hon i många korta flätor som står rakt ut från hjässan och med scarifications i ett snöre som börjar under bröstet och går ner över mage och navel vidare ner till skötet.
Kvinnan till höger har samma mönster och ser lite äldre och erfarnare ut. De har något runt halsarna kanske en cape av något slag.
Kvinnan till vänster har bara tre flätor som sticker ut från hennes huvud som klubbor vars enkelhet går igen i hennes lite efterblivna ansiktsuttryck. Hon är gravid och saknar både cape och scarifications kanske är hon från en annan stam?
Alla tre bär höftskynke och man får en läskig känsla av koncentrationsläger (Tyskarna övade ju sig i Afrika innan de gick på judarna i andra världskriget) och sådana hemska foton på samerna som rasinstitutet tog.
Alltså man får lite onda aningar men man blir nyfiken ändå. Som tur är blev jag glatt överraskad såfort jag kommit in i historien.
Jo ni förstår, det är så sällan man råkar ut för ett mästerverk att man först inte fattar det och detta är ett mästerverk!
Inte bara det att historien är universell och roande och inte heller att den är vinklad på ett okonslat sätt som saknar all självömkan.
Nej därför att denna kvinna äger hantverkskonsten att kunna skriva. Hon har ordets makt och hon leker med orden som en cirkusjonglör leker med sina eldfacklor. Och liksom jonglörens facklor ringlar som lekfulla ormar i mörkret leker hennes språk iväg en till ett okänt Afrika i en oviss tid.
Och då du läst det sista ordet på den sista sidan är du en annan än den som läste det första ordet, på den första sidan "När".
En liten varning, om du håller boken i din hand och ska till att läsa den måste du tänka efter om det är en annan bok du längtat efter att läsa.
Om det är så, läs den boken först!
Eftersom det är så tragiskt ställt att om man en gång sett ljuset kan man inte nöja dig med annat och det kan ta långtid att glömma.
